Thessie Andersson

Så var det ännu en ny dag, man vaknar upp i sin älskling säng, och känner att allt faktiskt är ganska bra...
Kanske lite för trött, och virrig, men annars ganska bra.
Solen skiner, och en liten solstråle letar sig genom persiennerna, och lysser på en. Känner värmen, sprida sig i kroppen, och sakta vaknar man till liv!

När man nu känner sig så glad, hur kan det då finnas något litet och mörkt där inne också. Finns bara ett svar för mig... Hösten är på väg... En av årets allra vackratse årstider, som har vintern bakom hörnet, och jag älskar dem båda... Men någonstans i mig innebär det ett problem. Ett mörkt problem, likt ett hål, som kommer att få tag i mig, och påbörja den eviga dragkampen under nästan fem månaders tid.
Jag är en av dem som drabbas till hösten och vintern när solen försvinner, då kryper mörka tankar fram, och allt blir tungt att bära...
Jag som alltid annars är glad och mår bra, får en svacka dennaperiod, och jag kan bara säga att jag hatar det! Att gå runt och känna sig totalt värdelös, och oälskad, när man är värdefull och enormt älskad, känns fruktansvärt knäppt!
Men när spiralen väl börjat snurra, är den jäkligt svår att stoppa.
Till en början kan man hantera det, och tycker inte att det är så farligt, men desto längre in i vintern vi kommer, desto tyngre blir det.

Vem vill säga till sin familj, sina vänner och sin älskling, att jag mår skit, riktigt djävla dåligt, och vill bara skita i allt, när vintern kommer? Ingen, åtminstone inte jag. Jag vill vara mitt vanliga jag, som är glad, och är lycklig!

Men varför oroa sig, det är minst en månad tills det blir jobbigt igen, men kan inte direkt säga att jag längtar dit...

Men idag skiner solen, och jag ska ut och fotografera min älskling, och senare ska vi på bio, bara han och jag! Så idag får jag vara lycklig och fri, må bra. Precis som så många andra dagar!

Vad är det med tjejer när det gäller deras utseende, deras vikt, vad de äter, hur mycket de äter och hur mycket de tränar?
För några dagar sedan, var jag hos en kompis, vi hade det jättemysigt och kul.
Och helt plötsligt när vi sitter där och äter, så kommer den här kalori paniken. Vi  var flera tjejer, så samtalet kom igång rejält.

- Asså jag kan bara äta en halv barnpizza, sen är jag såå mätt!

- Och jag kan måste träna typ varje dag, annars blir jag helt tokig, och får panik, och måste träna mer nästa gång!

- Jag ska sluta äta allt sånt onyttigt, har ju nästan gått upp två hela kilo!

VAD ÄR DET MED ER?!
Här sitter jag med typ de smalaste tjejerna jag känner, och ni pratar som om ni vägde två hundra kilo minst! Av alla oss är jag den största, och jag räknas som normal, om ni då är mindre än mig, är ni smala.

Ibland undrar jag om de någon gång lyssnat på vad de sagt i skolan.
"Det är bra att träna, men man måste låta kroppen vila någon dag i veckan, och tränar man mycket, måste man äta så pass mycket att kroppen får tilbaka det den har gjort av med, annars svälter du ut den, och de resultaten du vill få av din träning kommer inte."

Jag är livrädd att en av mina bästa kompisar håller på att få aneroxi, hon tränar konstant, och äter knappt. Hennes portioner är ungefär lika stora som de är när man är tre- fyra år, och hon tränar minst sex- sju gånger i veckan, och då vill hon träna mer! Hon dansar, springer, går på gympa pass m.m och vill börja på yoga och ska börja dansa i skolan med.
Fattar hon inte att hon försvinner?! Hon blir bara smalare och smalare, men hur långt ska det gå?
Hon har bara muskler kvar, nästan inget fett, sådant fett som kroppen behöver för att må bra.



Hur säger man till en kompis att hon borde dra ner på sin kalori panik, och börja äta ordentligt, och ta det lugnt med träningen? Hon lägger sig själv i en för tidig grav, för kroppen behöver få vila, misnt två dagar i veckan, annars nöter du ut musklerna, och får kroppen inte tillräckligt med mat, börjar kroppen äta av musklerna, och då blir det farligt.

Jag är rädd om henne, men säger man att man kan inte bli mätt på en halv barnpizza när man är arton år gammal och tränar så mycket, så bara viftar hon undan det, och blir nästan irriterad.

Hdde jag kunnat hade jag förbjudit henne att träna så mycket, och hade jag varit hennes föräldrar hade jag pratat med henne, och nu vill hon äta vegeterian kost också, och äter hon så lite som hon gör kommer hon att bli sjuk, och skada sin egen kropp. Den hon måste ha hela livet!

Visst kan jag erkänna att jag gärna varit smalare, men samtidigt jag mår bra, och jag vill inte bli en tränoman som nästan slutar att äta.
Jag är mer rädd om mig än så! För jag vill vara frisk, så jag tränar fyra- fem gånger i veckan, och äter ordentligt med mat, så att jag får i mig det jag behöver för att kroppen ska orka jobba!

Träning och mat är bra i lagom mängder, varken för mycket eller för lite är bra, så lagom är bäst!

Idag börjar som sagt Malmöfestivalen, och det är med förtjusning och lite sorg, som jag ser fram emot det...
Min älskling har ju jobbat(och jobbar fortfarande) på Skånemejerierna, men nu när Malmöfestivalen börjar ska han jobba både på festivalen(som trafikvakt), och på Skånemejerierna...
Det  är skitkul att det går bra för honom, men på cirka en och en halv vecka(som det ser ut nu) kommer vi inte kunna träffas överhuvudtaget(men vem vet...).
Det känns lite tråkigt, eftersom han kommer jobba från typ sex på morgonen till ett på natten, så frågan är ju egentligen om jag vill träffa honom. En person som inte får sova, kan bli ganska lättretlig, och hur kul är det?
Jag kommer att sakna honom jättemycket, men det är bara att bita ihop.

Sedan finns det ju en liten rädsla att han ska börja jobba som han gjorde innan... Då jobbade han nästan tjugofyra timmar dygnet runt, och så vill jag inte ha det, för, för mig är inte pengar allt, utan jag värdesätter tiden och omtanken jag får med min älskling.
Hans förra förhållanden kraschade till viss del för att han jobbade för mycket, och det vill jag verkligen inte, för han betyder så mycket för mig!

Men jag ska inte oroa mig, jag litar på honom, och han lyssnar på mig, och han vet vad jag tycker om att han jobbar dubbelt, och att jag värdesätter tid med honom och inte hans pengar!

Men jag ska njuta av veckan, och ha kul i alla fall. Får dra upp syrran, eller någon på festivalen.

Så lev livet, och oroa dig inte!

Idag är idag som är idag

Idag börjar Malmöfestivalen, som det ser ut nu, ska man inte ner dit, but who knows?
Nä, idag ska vi fira en av mina "gamla" kompisar, för hon fyller arton år nästa helg, men då är jag inte hemma(jag är på lucialäger, jag vet helt galet att vara på det i augusti, men så är det). Så idag ska vi fira henne rejält.
Vi ska vara hemma hos henne klockan 18:00, och äta middag(antagligen supergott, det brukar det vara).
Vi kommer att vara fyra, egentligen ska vi vara fem, men en av de andra tjejerna ska göra någonting annat ikväll, och kan inte komma, men vi ska ha kul i alla fall!
Vi ska nog få crépes tyckte jag att hon sa igår, och det ska bli spännande att testa, har liksom aldrig ätit det tidigare...
Jag är bara så glad att jag hittat en present till henne. Hon önska sig örhängen, men helt ärligt, hur kul är det att få, när jag gett henne det typ tusen gånger, nä jag behövde komma på något nytt.
Så mamma gav mig en startidé som jag sedan byggde vidare på, och jag tycker faktiskt att resultatet blev superbra! Tyvärr är kanske inte kartongen den vackraste, men vad gör man när alla kartonger är för små?
Jo, man gör en ny egen, i detta fallet av en halv Gina Tricot kartong och ett Kellog´s kornflakes paket, verkligen inte vackert, men det funkar, och det är väl tanken som räknas? man säger det i alla fall.
Nä, det ska bli mysigt att träffa alla, det var ju ett tag sedan, ochnär man jobbathela sommaren, har man mycket att ta igen.

Det pinsamma var ju att jag glömt bort att jag skulle till henne i början av veckan. Jag fick ett sms i juli, som jag sparade för att svara på senare, men i måndags när vi satt och åt frukost på jobb sa mamma vilkentid jag skulle till henne på fredag. Först fatta jag ingenting förrens mamma sa till vem, och då slog det mig att jag glömt säga att jag kommer, så rusa in på arbetsrummet, och skickade iväg ett sms med att jag givetvis kommer.
Sedan kom ju problemmet med present, men nu har det ju löst sig, och det känns verkligen toppen.
Nu hoppas jag bara att hon gillar den...

Test test test

Sök på www.google.se på personlighetstest och välj www.svd.se test Här kommer mitt resultat Testresultat: Gillar man att idealisera kärlek så är man en sann romantiker. Hollywood gestaltar romantik som middagar med tända ljus på franska restauranger eller fnissiga låtsasbråk i slow-motion. Men det behöver inte vara vare sig dyrt eller storslaget att visa sin kärlek. Att hålla handen, ta en promenad tillsammans eller bara säga "Jag älskar dig" räcker långt. Om du inte trivs med de traditionella uttrycken för romantik så kan du alltid hitta på dina egna sätt att uttrycka kärlek och uppskattning. Det finns inga regler. Romantik tilltalar inte alla, och det är inget krav för att få uppleva passion. Ärlighet och respekt kommer man långt med i en relation. Så länge du är villig att satsa på kärleken med själ och hjärta så kvittar det om du är en romantiker eller mer av en kärlekspragmatiker - inga rosenblad eller romantiska middagar i världen kan uppväga det.
Romantikfaktor	86
Du är romantiken personifierad. Du älskar rosenblad, poesi och sockersöta ömhetsbetygelser - både att få och att ge. Romantik är väldigt viktigt för dig, troligtvis ser du på det som grundstenarna i ett förhållande. Problem kan uppstå om din partner däremot inte är den romantiska typen. Om du ser fram emot att visa din kärlek på Alla hjärtans dag, medan din partner inte anser att det är en speciell dag över huvud taget så kan du känna dig osedd och ouppskattad. Men även om din partner inte är lika romantisk som du, så försök att visa uppskattning när han/hon anstränger sig. En del människor känner sig inte bekväma med att visa sina känslor på allt för uppenbara sätt, men det betyder inte att de inte bryr sig - de är bara mer lågmälda.

Råd och tips:

Romantik behöver inte vara komplicerat eller kosta en massa pengar, det behöver bara komma från hjärtat. Kom ihåg att det är de små sakerna som räknas. Oavsett om det är du eller din partner som brukar stå för romantiken så kan ni här få tips på enkla romantiska gester:

• Överraska din partner på jobbet och ta med honom/henne ut på lunch eller en promenad.
• Lämna en lapp på badrumsspegeln med en hälsning eller ett löfte om något kul.
• Ring eller skicka ett sms bara för att berätta att du saknar din partner.
• Överraska med att ha planerat en dagsresa för bara er två.
• Gå till en leksaksaffär och lek som barn.
• Överraska med en present nästa gång ni ses.
• Gå upp tidigt och servera frukost på sängen.
• Ge en komplimang - som du menar, så klart.
• Ta reda på vilken som är din partners favoriträtt och överraska med en hemlagad middag.
• Ta reda på vilken som är din partners favoritlåt, ring in till ett radioprogram och önska den med en hälsning till honom/henne.
• Gör en bok med romantiska citat, dikter och sånger och ge din partner.

Så var det dags igen, för Malmö stad att leva upp. Den ökända veckan Malmöfestivalen är i antågande, och som vanligt kommer det att hända mycket, både positiva och negativa saker.
Gamla och unga åker ner, och där finns någonting för varje individ. Det finns sextiotal tält, och det finns popkonserter för den som vill det, sedan finns det stånd där du kan köpa hantverk, eller en väska eller varför inte en t-shirt med ett kul tryck på?
Och känner du inte för att handla, varför inte pröva på någonting nytt, som thaimat eller idahopotatis, eller varför inte äta sockervadd på tivolit?
Där finns något för alla, och sedan en massa aktiviteter och framträdanden runt om i stan.
Bland annat ska jag dansa på Linnéplatsen i Kungs-/Slottsparken klockan halv sex för Rydbergs(dansskolan som ligger vid vägverket). Vi ska dansa en salsa i svarta leggins, svart linne, svart strumpbyxetröja, röd egensydd kjol, stort tupérat hår, och en söt liten blomma i håret. Oops, glömde de svarta dans sneakersen.



Vi tränade igår på Rydbergs från klockan fem till kvart över sju. Var riktigt jobbigt när man inte dansat eller stretchat på två månader. Så idag känns det lite grann i kroppen, men dock mindre än vad jag trodde att det skulle göra.
Idag är det sista repet innan lördag, och då dansar vi från klockan sex. Ska  bli sjukt kul att representera Rydbergs, även om det är jobbigt.
Man tycker att man anstränger sig, och verkligen utstrålar, men så hör man att man kan dansa bättre, utstråla mer och jobba på hårdare och bli snabbare. Och när svetten rinner, benen krampar, och kroppen känns som bly, har man lite svårt att ta till sig den förbättrande kritiken, men ändå är det så jäkla kul att man vill göra om det igen.
Låten vi dansar till gör mig sjukt glad, och får mig att vilja dansa mer.
Men igår var praktiskt taget en katastrof! Den här salsan, har vi dansat förra terminen, och redan visat upp på Palladium, och då kunde jag den perfekt, men nu när vi dansade, var det som om någon tagit ett minneskort, och kastat om ordningen på stegen.
Första omgången vi gjorde salsan, gick det skitbra, andra gick sämre, tredje katastrof, och sedan försökte jag att jobba mig uppåt. Sista gången gick hyfsta, men då var jag supertrött!

När klockan var sex kom en annan grupp som skulle dansa Hot Stuff med PussyCat Dolls. Den dansen har vår grupp precis lärt oss, och kan den bara lite grann, och då tycker vår tränare att några av oss ska vara med, så vi repar den, och sedan får den andra gruppen rösta fram vilka som ska få dansa den.
Jag kan inte i ord säga hur glad jag var att jag slapp, för då hade jag behövt fixa nya kläder(kläder som jag inte äger för tillfället). Min kompis blev vald av vår tränare, men jag tackar gud att jag slapp, helt ärligt slö jag på den. Ni vet gick åt fel håll, gjorde fel steg, för jag ville verkligen inte.
Har inte tid att fixa allt, men frid och fröjd, jag slapp!

Men kom till Linnéplatsen klockan 17:30(Rydbergs har även en föreställning kl 13:45 på samma plats).

Vi ses där!

Igår var en lång, men ganska rolig dag!

Min älsklings mobil ringde 05:45, och då var det ju bara till att slå upp de blå, och försöka att vakna. Jag kan säga att det var svårt och väldigt jobbigt. Men fem minuter senare tog jag mig i kragen, och massade mig upp ur sängen, och ut i badrummet. Där borstade jag tänderna och kammade/borstade igenom håret, sedan gick jag tillbaka till sängen.
Jag plockade fram mitt smink o mina hårklämmor, och började med att ta lite concealer, för att dölja alla små röda märken(typ två stycken:P), sedan tog jag ett tunt lager puder, bara för att få lite slättare hud. Sedan vardet dags att välja ögonskugga. Inget lätt val när det ska matcha ögonen och klänningen man har fått låna av sin underbara kompis!
Men till slut valde jag fyra olika nyanser av guld och brun och det blev väldigt fint!
Så var man tvungen att dra ett tunt streck av brun eyeliner, och sedan böja ögonfransarna och kleta på lite mascara.
Oops, vi får ju inte glömma lite rouge på kinderna så att man inte ser så blek ut.

Sedan kom nog mitt största problem(dam dam dam DAM!) hur skulle jag sätta upp håret?!
Hade ju testat en frisyr igår kväll, men delar av den hade börjat lossna efter fyra timmar, och det kändes inte så lägligt när man ska filma hela dagen.
Så slog det mig, jag kan ju sätta upp det i flätor och sedan snurra, och sen lägga i ett mönster. Sagt och gjort. Pilligt, och ont i armarna, men resultatet blev attans bra tycker jag!    
 


När håret och sminket var klart, buffade jag lite föriktigt på min älskling, och bad honom att ta ett kort på min uppsättning, så att jag kunde se om det blivit bra(hade liksom ingen spegel att titta i). En liten tuss hade jag inte fäst, så det fick jag göra, och sedan fick älskling ta ett nytt foto. Och ovan ser ni ju resultatet!
När man väl fått pojkvännen ur sängen, tog jag upp mina smycken och valde vilka jag skulle ha, tog mina klämmor och borste och gick ner en våning.
Där stod hans syster och hennes kompis och gjorde frukost. Jag ställde mig framför deras hallspegel, och började sätta på mig smyckena, ett par lite större örhängen, och sedan ett stelt silver halsband, och ett armband i samma modell. Så kollade jag på luggen, och fick börja fästa delar av den med fler klämmor, så att man skullese acceptabel ut.
Så äntligen blev jag klar, gick upp en våning, och la mina saker där, och tvingade min älskling att äta frukost NU! Jag höll på att avlida av hunger ju, så ner för trappan igen, och ner iköket, och börja att bre mackor.
Vi tog våra tallrikar och gick ut i matsalen/f.d vardagsrummet, och satte oss med hans mamma.
Kände tröttheten komma, men det hade jag inte tid för utan åt, och sedan gick jag upp och hämtade klänningen. Tog med den in på toaletten, och började sätta på mig den.
Kjolen gick bra, men korsetten var lite knepigare att knäppa själv, men det gick.
Kollade frisyren en gång till, och satte dit lite läppglans på läpparna, sedan gick jag ut, och mötte min älskling.
Så här fina blev vi!
(Tagen efeter inspelningen på Almåsa)


Sedan fick Richard skrika lite på sin syster och hennes kompis, för de var inte klara när  vi skulle köra och möta upp hans mormor och morfar 07:30.
Cirka 07:20 gick vi ut i regnet under paraply, till Richards bil, och hoppade in, och körde iväg.
Vi körde hem till hans mormor och morfar, där de satt och väntade i sin bil, och så begav vi oss til Malmö Operan. Gick ganska snabbt att köra dit, bara tio minuter. Vi pakerade, fällde upp paraplyerna, och begav oss mot ingången.
Väl där, fick vi alla varsin lott, som sa att vi kunde vinna en plasma-TV. Jag fick nummer 51, och så fick vi en lapp, med saker som gällde under inspelningen.

- Inga mobiler på!
- Spela från "Action" till "Cut"
- Ingen fotografering i inspelnings salen o.s.v

Vi hängde av oss i ett hörn på bottenvåningen, och började dra oss mot trapporna, för att ta oss upp till statisternas "Green-room", den övre antren.
Vi  hittade två bord, och satte oss där, för att påbörja dagens väntan.
Vi skulle ha börjat klockan åtta, men först vid nio halv tio kom vi någerlunda igång. De sa i högtalarsystemmet att vi skulle gå in i själva konsertsalen, och så berättade de hur allt skulle gå till och vad vi skulle tänka på.
Vi gick in och satte oss, jag på rad sex stol tvåhundra åttiofem, så ganska nära scenen. Sammanlagt kom det tvåhundra åttisex statister till inspelningen.
Vi satte oss, och sedan kom själva orkestern in, och började stämma instrumenten, och sedan kunde vi dra igång.
Jag kan bara säga att luften i själva konsertsalen, snabbt blir dålig, och man blir väldigt slö. så de flesta av oss statister satt och somna till med jämna mellanrum, så pauserna var väldigt upskattade.

Vid ett fick vi kall lunch, lite småplock, och det var gott, och välbehövligt.
Sedan blev det ännu mer väntan, men det roligaste på hela dagen var sista scenen, för då hamna vi ganska nära kameran, och vi fick vara mer aktiva, än att bara sitta ner.

Detta var en riktig upplevelse! Att se hur en film blir till är lite speciellt, man vet att man är en del av en helhet, som förhoppningsvis kommer attbli bra.
Nästa vecka, på fredagen, är vi erbjudna att medverka igen, och det hade jag gärna velat göra, men vet inte om det går... Skolan har börjat, och inspelningen börjar redan klockan åtta på morgonen, och håller på till klockan sex på kvällen.

Men i alla fall, senare på dagen, blev vi försenade, en timme bara, men efter en hel dag är du ganska mör, och vill hem och sova, så när sista scenen var klar, och vi kunde gå, var lyckan total!
Vi körde hem tillsammans med Richards lillasyster och hennes kompis, sedan tog vi oss ut till min sommarstuga, och där tvingade jag pappa att fotografera oss, och sedan*dam da dam!* fick vi äntligen äta den efterlängtade flygande jacoben, och jag kan säga att den smakade gudomligt!

Vi kollade på OS samtidigt, och sedan flummade vi lite framför min kamera.

En bra dag, med mycket mycket väntan, men en otrolig erfarenhet, som jag inte hade velat vara utan.
Nu hoppas jag på nästa inspelning, som nog tyvärr inte blir av...

Vad kan man säga om djurplågeri, tjuvjakt, utrotning? Väldigt mycket!
Det är sjukt att vi vanvårdar vår planet, och våra med "människor"(allt som omger oss) på ett sådant respektlöstvis. Vi misshandlar varandra, dödar varandra, plågar djur, vanvårdar djur och människor, hur kan vi bete oss så?
Vi ser hur polarisarna smälter, och hur djur- och växtarter dör ut framför våra ögon, och många av oss reagerar knappt på vad som händer.
Min familj och jag har ett fadderbarn sedan några år tillbaka, vi skaffade det för att kunna ge stöd till mat, hus, rent vatten, skola, leksaker m.m, för att de ska kunna klara sig både familjen och hela byn.
Tänk om fler kunde göra det?
Det är likadant med djur, för att kunna skydda deras naturliga miljö och rädda deras liv från den svarta olagliga  marknaden, behövs det pengar.



Dessa djuren är väl helt otroligt vackra, precis där de befinner sig, i sina egna naturliga miljöer. Skulle verkligen inte vilja se dem försvinna, för att vi människor är så oförsiktiga och själviska. Jag vill se dessa djur leva, och ströva fritt!
Inte något som man bara kan se i en djurpark bakom glas, galler eller betongmurar, utan något man kan se livs levande i natur precis där den hör hemma.
Se dem bli uppätna, att äta upp, skydda sig, få ungar, ja helt enkelt se dem leva.
precis som att jag gillar att se olika människor leva sina liv. Tänk dig bara när du är i stan hur många tusen männsikor du ser på några få timmar. Samma sak gäller ju med djuren, de har olika bakgrund, olika förhållanden och levnadssätt och olika förutsättningar.
Inte kan vi beröva dem allt detta!
Om någon försöker beröva dig din rätt att leva, äta, skaffa barn, din standard, slår vi ifrån oss med näbbar och klor, och kämpar för att få vår vilja igenom.
Vi måste jobba för att få dessa djur att överleva, vi vill ju ha kvar dem i framtiden med. Vi kan inte ta livet av naturens skönheter bara för att vi är lite dumma i huvudet, och kan tjäna massor av pengar på deras pälsar och kött. Det är inte värt det, och något vi i så fall kommer att få ångra någon gång i framtiden.
Precis som att alla männsikor har rätt att få leva ett liv, har även djuren det, så ge dem en chans!

(Vill bara poängtera att jag inte är vegeterian, och menar inte att man inte ska äta kött. Tigrar dödar antiloper, och vi grisar, och lodjur fåglar, det är en del av kretsloppet, men det här onödiga dödandet som tillika är olagligt, tycker jag att vi borde bli av med. Att döda ett djur bara för att pälsen/betarna/köttet är eftertraktad på den svarta marknaden, ska djuret inte dödas. För anledningen till att de är eftertraktade är för att de är utrotningshotade och väldigt ovanliga, så de måste skyddas!)

Jag är arton år/ 6612 dagar/ 158688 timmar/ 9521280 minuter/ 571276800 sekunder gammal(exakt arton år, 41 dagar, 5 timmar, och 31 minuter), inte särskilt gammal faktiskt.
Arton år är ingen ålder, inget liv, det är ju nu det sägs börja och ska ta fart på allvar. Och jag har absolut ingen aning eller kontroll. Det är som att bli kastad ut i ett mörkt mörker, det är bara svart och alldeles kompakt.
Själv tycker jag att jag är ganska gammal, arton år för mig är en livstid, för det är ju så länge som jag levt. Det är först nu som jag har börjat förstå hur lätt det är att glömma händelser, som man precis när de hände ansåg vara livsviktiga. Nu är många av dem glömda, och nu ser man dem ur ett helt nytt perspektiv.
Kanske de inte var så viktiga, kanske egentligen ganska oviktiga och helt onödiga, men just då var de det viktigaste som hänt i mitt liv.
Antagligen lär man sig att solla bort det som inte är viktigt, och bara ta till vara på saker som faktiskt har en betydelse och mening, både nu och senare, i framtiden.
Men vad är det som räknas som framtiden? Min framtid är imorgon och den var igår. Kanske det som händer om någon minut är min framtid, och den sista framtid jag får uppleva...
Hur många är det inte som bara faller ihop, utan någon klar anledning och dör på bara några minuter? Det är en del, och det är ju sällan de är förvarnade för vad som kommer att hända, och att det de nyss upplevde var deras sista framtid.

Kanske skulle ta och komma till saken...

Jo, det här att bli gammal, se på din mormor och morfar, eller framor och farfar eller bara en äldre släkting, bekant, vissa av dem åldras med behag och är som de alltid varit. Inga större krämpor eller problem, och sedan finns det de andra som åldras hårt. Plötsligt sviker minnet, eller kanske ögonen inte är så skarpa som de en gång varit, kanske vill kroppen inte längre göra det som han/hon vill, och just det att åldras hårt, är jag orolig för...

Man ser och hör om hur dåligt behandlade många hårt åldrade människor blir, och någongång i min framtid(vare sig den blir kort eller lång) kommer jag att åldras, och kanske drabbas.
Ser man till dagens samhälle blir inte vården av äldre direkt bättre, det finns mer misskötsel, färre platser och mindre tid, och var ska jag då vända mig, den dagen det blir dags för mig att behöva hjälp?
Jag ser mina äldre släktingar, några av dem åldras med behag, och har inga svårare krämpor, medan andra av dem drabbas av allt samtidigt.
En plötslig stroke, ett dåligt knä, yrsel, suddiga ögon och en ilska(eller kanske är det en ovilja att ge upp?) som vägrar att resonera till någonting vetigt, som kanske skulle kunna vara till hjälp.

Det finns ju massor av hjälpmedel som kryckor, käppar, rollator, rullstol, färdtjänst m.m, men mycket av det får du bara om du har åldrats riktigt hårt, och anses vara så pass dålig. Men om man är dålig, men inte tillräckligt dålig...Hur blir det då?
Men den här ilskan eller oviljan att ge upp kanske gör att de kanske försvårar för sig själva. De vägrar att inse hur det ligger till, att de inte är tjugo år längre utan faktiskt åttio, och att det är helt okej att våga visa sig svag, och att man behöver hjälp.

Jag är rädd för att bli gammal, eller egentligen inte för att bli gammal, utan för att bli dement, fast i min egen kropp, förlora min självständighet, att förlora mig själv i en hjälplöshetens dimma. Och där i mina egna tankar kan jag förstå dem som vägrar att ge upp, och inse hur det ligger till.
Att inse att man är svag och inte längre kan göra allt, sånt som man kunde förut.

Det ända jag kan säga nu är att vi borde ta bättre hand om våra äldre. Ser du en gammal tant som bär någonting tungt, erbjud din hjälp, hjälp någon av eller på bussen, ställ upp för de gamla, för en dag hamnar du där själv.
Vi måste visa den respekt som vi själva så högt vill ha!

Jo, jag glömde ju att berätta vad som hände igår när jag jobbade för första gången efter min semester på kontoret.
Klockan hade blivit nio, och den sedvanliga frukosten knackade på dörren. Trött och hungrig som man är, reste man sig från stolen, och hämtade ett glas med vatten, och tog sin macka i kylen, och gick mot bordet, valde en stol och satte sig ner. Luften gick verkligen ur en, en onsdagsmorgon som börjar vi halv sex gör ont.
Så fylldes bordet sakta på, glada skratt och lite dialoger över bordet.
Så reste sig en av de som jobbar där, och går ut i köket, verkligen ingenting man reagerar på, eller hur?
Hon kommer tillbaka och har med sig två mackor. Hon går till brödrosten som står en bit från bordet där vi andra satt.
Hon lägger ner mackorna, och startar den, och det dröjer inte länge innan hon fångar min uppmärksamhet. Hon håller liksom i brödrosten, och skakar den upp och ner.
Blev en aning konfunderad, men sa ingenting, så ser jag hur hon försöker peta ner något i brödroste, och så vänder hon sig om:
- Den här brödrosten börjar bli lite gammal! Det började brinna i den när jag rostade mina mackor.
Det kom lite sprida skratt när hon tog sina mackor och gick ut för att bre dem, och vad tror ni då händer?
Jo, detta underbara brandlarm, börjar att ringa som om det vore besatt. Det måste påpekas att det varken hade rykt eller luktat bränt från brödrosten, men brandvarnaren över frukostbordet gick igång, och där satt vi.
Alla skrattade och tittade på varandra, och någon sa:
- Borde vi inte gå ut?
Och en annan svarade:
- Nä, varför det? Det var ju bara brödrosten som fick lite fnatt. Ska vi ringa till brandkåren, och säga att de inte behöver komma?
En annan svarar:
- Nä, det går inte, de kommer i alla fall, för det gjorde de sist.
Så vi satt kvar med ett finger i örat, och åt vår frukost, och branlarmet bara ringer och ringer och ringer...
Hon som startat det har gått iväg för att kolla ut, och kommer tillbaka.
- Alla andra står där ut, men de vet ju inte att det är vi som startat det.
*Haha*
Då slutar brandlarmet att ringa, och tystnaden lägger sig över frukost/lunchrummet.
Hon som startat det, har gått ner för att möta brandmännen, då kommer vår vaktmästare, och säger:
- Ni kunde ju ring så hade brandmännen sluppit att komma.
Alla ser fundersamma ut, men sedan får vi reda på att det är han som ska ringa brandkåren, om vi inte informerar honom om att det inte brinner.
Så kommer hon som startat det upp igen med en brandman i släpptåget, och hennes kommentar blir:
- Här har vi vår brandman, som vi alla längtat efter!
Och alla skrattar, så kollar han runt(rökdykaren), och hon visar mackan, och just då anropas han via radion, om hur läget är, och svaret blir:
- Jodå, mackan är brun, annars lugnt!
Då brister det och ett gapskratt kommer från frukostbordet, det är dagenscitat säger en av tjejerna.
Sedan får vi en liten utskällning för att vi inte gick ut. Även om sannolikheten är minimal att det skulle börja brinna någonannanstans samtidigt i huset, så kan det hända, så vi borde gått ut.
När han väl gått, fortsätter vi med vår frukost, och när klockan är halv tio, börjar jobbandet igen... Precis som om ingenting hänt...

Ni skulle ha varit där!!! Ni missade en helt underbar kväll! De som gått till finalen i Sommarchansen, var så grymt duktiga! Det var lugna ballader, lite rock, finska, pop, en helt underbar blandning, som gjorde en glad i hela kroppen.
De tävlande var:

Claudia Dancs - Malmö
 Emma Christensen, Vellinge
Rick Titrö - Arlöv
Anna Johansson - Sjöbo
Niklas Hultberg - Ramlösa
Louise Solar - Lund
Linda Jeppsson - Ängelholm
 Louise Kjellberg - Kristian Fogelquist-Bredford
Joakim Jakobsson, Filip Vivlund, Marie och Paulina Brefelt från Malmö.
Amanda Berg

De var helt fantastiska, och vinnaren av dem blev Anna från Sjöbo
,


som sjöng Cabaret. Ett riktigt musikalnummer utfört av bara en tjej. Riktigt grymt!

Hela kvällen hängde regnet i luften, men först när Vocal Six gick upp på scen, kom regnet. Dessa sex skånepågar var också helt fantastiska!
Det de gjorde acapella var grymt, och för två veckor sedan befann de sig på Skansen, men igår var de i Pildammarna, och de verkligen ägde scenen.
Deras dicko medley och Tom Jones medley var de helt klart bästa, de showade och bjöd verkligen helhjärtat på sig själva, och publiken ville bara ha mer.

Och atmosfären som fanns i publiken, gör allt så mycket bättre. Fast det regnar och är lite kallt, ler folk ändå och sjunger med. Som tävlande är det ett enormt stöd, och gör att man vågar bli säkrare på scen.

Så igår satt jag på utescenen i Pildammarna och åt kebab med min mamma, syster och pojkvän, och hade det jättemysigt och trevligt!
Fick p

Precis som att Sommarchansen i Pildammarna är sommar för mig, är ju givetvis glass det med:D  Vad vore livet utan glass?! Jo, det skulle vara tråkigt, färglöst och väldigt smaklöst.
Finns det något bättre än en kall glass en varm dag(eller vilken dag som helst för den delen) när man bara är så sugen på något sött, kallt och riktigt gott?
Jag tror faktiskt inte det...

Det finns ju så många härliga smaker att välja mellan, lakrits, choklad, apelsin, jordgubb, kiwi, tiramisu, vanlij, citron, toblerone, after-eight, banan, päron, äpple, mint, smakerna är oändliga, så det finns garanterat en smak som passar alla.

Sedan finns det ju laktosfria glass, glutenfri glass, sockerfri glass(smakar riktigt illa), typ kulglass men utan/mindre fett(smakar också helt värdelöst), det finns många olika varianter, och för dem som är allergiska finns det ju olika alternativ, precis som för dem som vill gå ner i vikt.
Men de som nu vill gå ner i vikt, hur kan de missunna sig en riktigt härlig, krämig, sött, kall glass?
Jag hade hellre valt en riktig gräddglass än någon light-produkt, för smakerna går inte att jämföra på några sätt.

Så varför inte unna sig att njuta nu i sommar? Strunta i att tänka på alla kalorier, allt fett, allt socker, och bara köpa den där kulglassen som hägrar framför näsan på dig?

Det är i alla fall vad jag ska göra så fort jag slutat jobba för idag, och ätit min middag, för jag tänker njuta av min sommar, och inte missa en färgglad, smakfull och svalkande söt sommar.
Någon annan som håller med mig?

Jag hoppas att ni kommer att uppskatta min blogg, och finna något kul/intressant/förargande...ja, någonting i den som väcker din nyfikenhet!

Ska skriva så ofta jag kan, så vi får ju se hur det blir!

Jag hoppas att jag inte gör dig besviken

Pussar Thessie