Malmöfestivalen
Så var det dags igen, för Malmö stad att leva upp. Den ökända veckan Malmöfestivalen är i antågande, och som vanligt kommer det att hända mycket, både positiva och negativa saker.
Gamla och unga åker ner, och där finns någonting för varje individ. Det finns sextiotal tält, och det finns popkonserter för den som vill det, sedan finns det stånd där du kan köpa hantverk, eller en väska eller varför inte en t-shirt med ett kul tryck på?
Och känner du inte för att handla, varför inte pröva på någonting nytt, som thaimat eller idahopotatis, eller varför inte äta sockervadd på tivolit?
Där finns något för alla, och sedan en massa aktiviteter och framträdanden runt om i stan.
Bland annat ska jag dansa på Linnéplatsen i Kungs-/Slottsparken klockan halv sex för Rydbergs(dansskolan som ligger vid vägverket). Vi ska dansa en salsa i svarta leggins, svart linne, svart strumpbyxetröja, röd egensydd kjol, stort tupérat hår, och en söt liten blomma i håret. Oops, glömde de svarta dans sneakersen.
Vi tränade igår på Rydbergs från klockan fem till kvart över sju. Var riktigt jobbigt när man inte dansat eller stretchat på två månader. Så idag känns det lite grann i kroppen, men dock mindre än vad jag trodde att det skulle göra.
Idag är det sista repet innan lördag, och då dansar vi från klockan sex. Ska bli sjukt kul att representera Rydbergs, även om det är jobbigt.
Man tycker att man anstränger sig, och verkligen utstrålar, men så hör man att man kan dansa bättre, utstråla mer och jobba på hårdare och bli snabbare. Och när svetten rinner, benen krampar, och kroppen känns som bly, har man lite svårt att ta till sig den förbättrande kritiken, men ändå är det så jäkla kul att man vill göra om det igen.
Låten vi dansar till gör mig sjukt glad, och får mig att vilja dansa mer.
Men igår var praktiskt taget en katastrof! Den här salsan, har vi dansat förra terminen, och redan visat upp på Palladium, och då kunde jag den perfekt, men nu när vi dansade, var det som om någon tagit ett minneskort, och kastat om ordningen på stegen.
Första omgången vi gjorde salsan, gick det skitbra, andra gick sämre, tredje katastrof, och sedan försökte jag att jobba mig uppåt. Sista gången gick hyfsta, men då var jag supertrött!
När klockan var sex kom en annan grupp som skulle dansa Hot Stuff med PussyCat Dolls. Den dansen har vår grupp precis lärt oss, och kan den bara lite grann, och då tycker vår tränare att några av oss ska vara med, så vi repar den, och sedan får den andra gruppen rösta fram vilka som ska få dansa den.
Jag kan inte i ord säga hur glad jag var att jag slapp, för då hade jag behövt fixa nya kläder(kläder som jag inte äger för tillfället). Min kompis blev vald av vår tränare, men jag tackar gud att jag slapp, helt ärligt slö jag på den. Ni vet gick åt fel håll, gjorde fel steg, för jag ville verkligen inte.
Har inte tid att fixa allt, men frid och fröjd, jag slapp!
Men kom till Linnéplatsen klockan 17:30(Rydbergs har även en föreställning kl 13:45 på samma plats).
Vi ses där!
Gamla och unga åker ner, och där finns någonting för varje individ. Det finns sextiotal tält, och det finns popkonserter för den som vill det, sedan finns det stånd där du kan köpa hantverk, eller en väska eller varför inte en t-shirt med ett kul tryck på?
Och känner du inte för att handla, varför inte pröva på någonting nytt, som thaimat eller idahopotatis, eller varför inte äta sockervadd på tivolit?
Där finns något för alla, och sedan en massa aktiviteter och framträdanden runt om i stan.
Bland annat ska jag dansa på Linnéplatsen i Kungs-/Slottsparken klockan halv sex för Rydbergs(dansskolan som ligger vid vägverket). Vi ska dansa en salsa i svarta leggins, svart linne, svart strumpbyxetröja, röd egensydd kjol, stort tupérat hår, och en söt liten blomma i håret. Oops, glömde de svarta dans sneakersen.
Vi tränade igår på Rydbergs från klockan fem till kvart över sju. Var riktigt jobbigt när man inte dansat eller stretchat på två månader. Så idag känns det lite grann i kroppen, men dock mindre än vad jag trodde att det skulle göra.
Idag är det sista repet innan lördag, och då dansar vi från klockan sex. Ska bli sjukt kul att representera Rydbergs, även om det är jobbigt.
Man tycker att man anstränger sig, och verkligen utstrålar, men så hör man att man kan dansa bättre, utstråla mer och jobba på hårdare och bli snabbare. Och när svetten rinner, benen krampar, och kroppen känns som bly, har man lite svårt att ta till sig den förbättrande kritiken, men ändå är det så jäkla kul att man vill göra om det igen.
Låten vi dansar till gör mig sjukt glad, och får mig att vilja dansa mer.
Men igår var praktiskt taget en katastrof! Den här salsan, har vi dansat förra terminen, och redan visat upp på Palladium, och då kunde jag den perfekt, men nu när vi dansade, var det som om någon tagit ett minneskort, och kastat om ordningen på stegen.
Första omgången vi gjorde salsan, gick det skitbra, andra gick sämre, tredje katastrof, och sedan försökte jag att jobba mig uppåt. Sista gången gick hyfsta, men då var jag supertrött!
När klockan var sex kom en annan grupp som skulle dansa Hot Stuff med PussyCat Dolls. Den dansen har vår grupp precis lärt oss, och kan den bara lite grann, och då tycker vår tränare att några av oss ska vara med, så vi repar den, och sedan får den andra gruppen rösta fram vilka som ska få dansa den.
Jag kan inte i ord säga hur glad jag var att jag slapp, för då hade jag behövt fixa nya kläder(kläder som jag inte äger för tillfället). Min kompis blev vald av vår tränare, men jag tackar gud att jag slapp, helt ärligt slö jag på den. Ni vet gick åt fel håll, gjorde fel steg, för jag ville verkligen inte.
Har inte tid att fixa allt, men frid och fröjd, jag slapp!
Men kom till Linnéplatsen klockan 17:30(Rydbergs har även en föreställning kl 13:45 på samma plats).
Vi ses där!
Att klarar av att åldras...
Jag är arton år/ 6612 dagar/ 158688 timmar/ 9521280 minuter/ 571276800 sekunder gammal(exakt arton år, 41 dagar, 5 timmar, och 31 minuter), inte särskilt gammal faktiskt.
Arton år är ingen ålder, inget liv, det är ju nu det sägs börja och ska ta fart på allvar. Och jag har absolut ingen aning eller kontroll. Det är som att bli kastad ut i ett mörkt mörker, det är bara svart och alldeles kompakt.
Själv tycker jag att jag är ganska gammal, arton år för mig är en livstid, för det är ju så länge som jag levt. Det är först nu som jag har börjat förstå hur lätt det är att glömma händelser, som man precis när de hände ansåg vara livsviktiga. Nu är många av dem glömda, och nu ser man dem ur ett helt nytt perspektiv.
Kanske de inte var så viktiga, kanske egentligen ganska oviktiga och helt onödiga, men just då var de det viktigaste som hänt i mitt liv.
Antagligen lär man sig att solla bort det som inte är viktigt, och bara ta till vara på saker som faktiskt har en betydelse och mening, både nu och senare, i framtiden.
Men vad är det som räknas som framtiden? Min framtid är imorgon och den var igår. Kanske det som händer om någon minut är min framtid, och den sista framtid jag får uppleva...
Hur många är det inte som bara faller ihop, utan någon klar anledning och dör på bara några minuter? Det är en del, och det är ju sällan de är förvarnade för vad som kommer att hända, och att det de nyss upplevde var deras sista framtid.
Kanske skulle ta och komma till saken...
Jo, det här att bli gammal, se på din mormor och morfar, eller framor och farfar eller bara en äldre släkting, bekant, vissa av dem åldras med behag och är som de alltid varit. Inga större krämpor eller problem, och sedan finns det de andra som åldras hårt. Plötsligt sviker minnet, eller kanske ögonen inte är så skarpa som de en gång varit, kanske vill kroppen inte längre göra det som han/hon vill, och just det att åldras hårt, är jag orolig för...
Man ser och hör om hur dåligt behandlade många hårt åldrade människor blir, och någongång i min framtid(vare sig den blir kort eller lång) kommer jag att åldras, och kanske drabbas.
Ser man till dagens samhälle blir inte vården av äldre direkt bättre, det finns mer misskötsel, färre platser och mindre tid, och var ska jag då vända mig, den dagen det blir dags för mig att behöva hjälp?
Jag ser mina äldre släktingar, några av dem åldras med behag, och har inga svårare krämpor, medan andra av dem drabbas av allt samtidigt.
En plötslig stroke, ett dåligt knä, yrsel, suddiga ögon och en ilska(eller kanske är det en ovilja att ge upp?) som vägrar att resonera till någonting vetigt, som kanske skulle kunna vara till hjälp.
Det finns ju massor av hjälpmedel som kryckor, käppar, rollator, rullstol, färdtjänst m.m, men mycket av det får du bara om du har åldrats riktigt hårt, och anses vara så pass dålig. Men om man är dålig, men inte tillräckligt dålig...Hur blir det då?
Men den här ilskan eller oviljan att ge upp kanske gör att de kanske försvårar för sig själva. De vägrar att inse hur det ligger till, att de inte är tjugo år längre utan faktiskt åttio, och att det är helt okej att våga visa sig svag, och att man behöver hjälp.
Jag är rädd för att bli gammal, eller egentligen inte för att bli gammal, utan för att bli dement, fast i min egen kropp, förlora min självständighet, att förlora mig själv i en hjälplöshetens dimma. Och där i mina egna tankar kan jag förstå dem som vägrar att ge upp, och inse hur det ligger till.
Att inse att man är svag och inte längre kan göra allt, sånt som man kunde förut.
Det ända jag kan säga nu är att vi borde ta bättre hand om våra äldre. Ser du en gammal tant som bär någonting tungt, erbjud din hjälp, hjälp någon av eller på bussen, ställ upp för de gamla, för en dag hamnar du där själv.
Vi måste visa den respekt som vi själva så högt vill ha!
Arton år är ingen ålder, inget liv, det är ju nu det sägs börja och ska ta fart på allvar. Och jag har absolut ingen aning eller kontroll. Det är som att bli kastad ut i ett mörkt mörker, det är bara svart och alldeles kompakt.
Själv tycker jag att jag är ganska gammal, arton år för mig är en livstid, för det är ju så länge som jag levt. Det är först nu som jag har börjat förstå hur lätt det är att glömma händelser, som man precis när de hände ansåg vara livsviktiga. Nu är många av dem glömda, och nu ser man dem ur ett helt nytt perspektiv.
Kanske de inte var så viktiga, kanske egentligen ganska oviktiga och helt onödiga, men just då var de det viktigaste som hänt i mitt liv.
Antagligen lär man sig att solla bort det som inte är viktigt, och bara ta till vara på saker som faktiskt har en betydelse och mening, både nu och senare, i framtiden.
Men vad är det som räknas som framtiden? Min framtid är imorgon och den var igår. Kanske det som händer om någon minut är min framtid, och den sista framtid jag får uppleva...
Hur många är det inte som bara faller ihop, utan någon klar anledning och dör på bara några minuter? Det är en del, och det är ju sällan de är förvarnade för vad som kommer att hända, och att det de nyss upplevde var deras sista framtid.
Kanske skulle ta och komma till saken...
Jo, det här att bli gammal, se på din mormor och morfar, eller framor och farfar eller bara en äldre släkting, bekant, vissa av dem åldras med behag och är som de alltid varit. Inga större krämpor eller problem, och sedan finns det de andra som åldras hårt. Plötsligt sviker minnet, eller kanske ögonen inte är så skarpa som de en gång varit, kanske vill kroppen inte längre göra det som han/hon vill, och just det att åldras hårt, är jag orolig för...
Man ser och hör om hur dåligt behandlade många hårt åldrade människor blir, och någongång i min framtid(vare sig den blir kort eller lång) kommer jag att åldras, och kanske drabbas.
Ser man till dagens samhälle blir inte vården av äldre direkt bättre, det finns mer misskötsel, färre platser och mindre tid, och var ska jag då vända mig, den dagen det blir dags för mig att behöva hjälp?
Jag ser mina äldre släktingar, några av dem åldras med behag, och har inga svårare krämpor, medan andra av dem drabbas av allt samtidigt.
En plötslig stroke, ett dåligt knä, yrsel, suddiga ögon och en ilska(eller kanske är det en ovilja att ge upp?) som vägrar att resonera till någonting vetigt, som kanske skulle kunna vara till hjälp.
Det finns ju massor av hjälpmedel som kryckor, käppar, rollator, rullstol, färdtjänst m.m, men mycket av det får du bara om du har åldrats riktigt hårt, och anses vara så pass dålig. Men om man är dålig, men inte tillräckligt dålig...Hur blir det då?
Men den här ilskan eller oviljan att ge upp kanske gör att de kanske försvårar för sig själva. De vägrar att inse hur det ligger till, att de inte är tjugo år längre utan faktiskt åttio, och att det är helt okej att våga visa sig svag, och att man behöver hjälp.
Jag är rädd för att bli gammal, eller egentligen inte för att bli gammal, utan för att bli dement, fast i min egen kropp, förlora min självständighet, att förlora mig själv i en hjälplöshetens dimma. Och där i mina egna tankar kan jag förstå dem som vägrar att ge upp, och inse hur det ligger till.
Att inse att man är svag och inte längre kan göra allt, sånt som man kunde förut.
Det ända jag kan säga nu är att vi borde ta bättre hand om våra äldre. Ser du en gammal tant som bär någonting tungt, erbjud din hjälp, hjälp någon av eller på bussen, ställ upp för de gamla, för en dag hamnar du där själv.
Vi måste visa den respekt som vi själva så högt vill ha!
