Att klarar av att åldras...
Jag är arton år/ 6612 dagar/ 158688 timmar/ 9521280 minuter/ 571276800 sekunder gammal(exakt arton år, 41 dagar, 5 timmar, och 31 minuter), inte särskilt gammal faktiskt.
Arton år är ingen ålder, inget liv, det är ju nu det sägs börja och ska ta fart på allvar. Och jag har absolut ingen aning eller kontroll. Det är som att bli kastad ut i ett mörkt mörker, det är bara svart och alldeles kompakt.
Själv tycker jag att jag är ganska gammal, arton år för mig är en livstid, för det är ju så länge som jag levt. Det är först nu som jag har börjat förstå hur lätt det är att glömma händelser, som man precis när de hände ansåg vara livsviktiga. Nu är många av dem glömda, och nu ser man dem ur ett helt nytt perspektiv.
Kanske de inte var så viktiga, kanske egentligen ganska oviktiga och helt onödiga, men just då var de det viktigaste som hänt i mitt liv.
Antagligen lär man sig att solla bort det som inte är viktigt, och bara ta till vara på saker som faktiskt har en betydelse och mening, både nu och senare, i framtiden.
Men vad är det som räknas som framtiden? Min framtid är imorgon och den var igår. Kanske det som händer om någon minut är min framtid, och den sista framtid jag får uppleva...
Hur många är det inte som bara faller ihop, utan någon klar anledning och dör på bara några minuter? Det är en del, och det är ju sällan de är förvarnade för vad som kommer att hända, och att det de nyss upplevde var deras sista framtid.
Kanske skulle ta och komma till saken...
Jo, det här att bli gammal, se på din mormor och morfar, eller framor och farfar eller bara en äldre släkting, bekant, vissa av dem åldras med behag och är som de alltid varit. Inga större krämpor eller problem, och sedan finns det de andra som åldras hårt. Plötsligt sviker minnet, eller kanske ögonen inte är så skarpa som de en gång varit, kanske vill kroppen inte längre göra det som han/hon vill, och just det att åldras hårt, är jag orolig för...
Man ser och hör om hur dåligt behandlade många hårt åldrade människor blir, och någongång i min framtid(vare sig den blir kort eller lång) kommer jag att åldras, och kanske drabbas.
Ser man till dagens samhälle blir inte vården av äldre direkt bättre, det finns mer misskötsel, färre platser och mindre tid, och var ska jag då vända mig, den dagen det blir dags för mig att behöva hjälp?
Jag ser mina äldre släktingar, några av dem åldras med behag, och har inga svårare krämpor, medan andra av dem drabbas av allt samtidigt.
En plötslig stroke, ett dåligt knä, yrsel, suddiga ögon och en ilska(eller kanske är det en ovilja att ge upp?) som vägrar att resonera till någonting vetigt, som kanske skulle kunna vara till hjälp.
Det finns ju massor av hjälpmedel som kryckor, käppar, rollator, rullstol, färdtjänst m.m, men mycket av det får du bara om du har åldrats riktigt hårt, och anses vara så pass dålig. Men om man är dålig, men inte tillräckligt dålig...Hur blir det då?
Men den här ilskan eller oviljan att ge upp kanske gör att de kanske försvårar för sig själva. De vägrar att inse hur det ligger till, att de inte är tjugo år längre utan faktiskt åttio, och att det är helt okej att våga visa sig svag, och att man behöver hjälp.
Jag är rädd för att bli gammal, eller egentligen inte för att bli gammal, utan för att bli dement, fast i min egen kropp, förlora min självständighet, att förlora mig själv i en hjälplöshetens dimma. Och där i mina egna tankar kan jag förstå dem som vägrar att ge upp, och inse hur det ligger till.
Att inse att man är svag och inte längre kan göra allt, sånt som man kunde förut.
Det ända jag kan säga nu är att vi borde ta bättre hand om våra äldre. Ser du en gammal tant som bär någonting tungt, erbjud din hjälp, hjälp någon av eller på bussen, ställ upp för de gamla, för en dag hamnar du där själv.
Vi måste visa den respekt som vi själva så högt vill ha!
Arton år är ingen ålder, inget liv, det är ju nu det sägs börja och ska ta fart på allvar. Och jag har absolut ingen aning eller kontroll. Det är som att bli kastad ut i ett mörkt mörker, det är bara svart och alldeles kompakt.
Själv tycker jag att jag är ganska gammal, arton år för mig är en livstid, för det är ju så länge som jag levt. Det är först nu som jag har börjat förstå hur lätt det är att glömma händelser, som man precis när de hände ansåg vara livsviktiga. Nu är många av dem glömda, och nu ser man dem ur ett helt nytt perspektiv.
Kanske de inte var så viktiga, kanske egentligen ganska oviktiga och helt onödiga, men just då var de det viktigaste som hänt i mitt liv.
Antagligen lär man sig att solla bort det som inte är viktigt, och bara ta till vara på saker som faktiskt har en betydelse och mening, både nu och senare, i framtiden.
Men vad är det som räknas som framtiden? Min framtid är imorgon och den var igår. Kanske det som händer om någon minut är min framtid, och den sista framtid jag får uppleva...
Hur många är det inte som bara faller ihop, utan någon klar anledning och dör på bara några minuter? Det är en del, och det är ju sällan de är förvarnade för vad som kommer att hända, och att det de nyss upplevde var deras sista framtid.
Kanske skulle ta och komma till saken...
Jo, det här att bli gammal, se på din mormor och morfar, eller framor och farfar eller bara en äldre släkting, bekant, vissa av dem åldras med behag och är som de alltid varit. Inga större krämpor eller problem, och sedan finns det de andra som åldras hårt. Plötsligt sviker minnet, eller kanske ögonen inte är så skarpa som de en gång varit, kanske vill kroppen inte längre göra det som han/hon vill, och just det att åldras hårt, är jag orolig för...
Man ser och hör om hur dåligt behandlade många hårt åldrade människor blir, och någongång i min framtid(vare sig den blir kort eller lång) kommer jag att åldras, och kanske drabbas.
Ser man till dagens samhälle blir inte vården av äldre direkt bättre, det finns mer misskötsel, färre platser och mindre tid, och var ska jag då vända mig, den dagen det blir dags för mig att behöva hjälp?
Jag ser mina äldre släktingar, några av dem åldras med behag, och har inga svårare krämpor, medan andra av dem drabbas av allt samtidigt.
En plötslig stroke, ett dåligt knä, yrsel, suddiga ögon och en ilska(eller kanske är det en ovilja att ge upp?) som vägrar att resonera till någonting vetigt, som kanske skulle kunna vara till hjälp.
Det finns ju massor av hjälpmedel som kryckor, käppar, rollator, rullstol, färdtjänst m.m, men mycket av det får du bara om du har åldrats riktigt hårt, och anses vara så pass dålig. Men om man är dålig, men inte tillräckligt dålig...Hur blir det då?
Men den här ilskan eller oviljan att ge upp kanske gör att de kanske försvårar för sig själva. De vägrar att inse hur det ligger till, att de inte är tjugo år längre utan faktiskt åttio, och att det är helt okej att våga visa sig svag, och att man behöver hjälp.
Jag är rädd för att bli gammal, eller egentligen inte för att bli gammal, utan för att bli dement, fast i min egen kropp, förlora min självständighet, att förlora mig själv i en hjälplöshetens dimma. Och där i mina egna tankar kan jag förstå dem som vägrar att ge upp, och inse hur det ligger till.
Att inse att man är svag och inte längre kan göra allt, sånt som man kunde förut.
Det ända jag kan säga nu är att vi borde ta bättre hand om våra äldre. Ser du en gammal tant som bär någonting tungt, erbjud din hjälp, hjälp någon av eller på bussen, ställ upp för de gamla, för en dag hamnar du där själv.
Vi måste visa den respekt som vi själva så högt vill ha!
Kommentarer
Trackback
